Där sitter jag, i bilen och kör sakta längs den gata jag växt upp på och det känns inte som om jag någonsin satt min fot där. Här har jag alltså lärt mig cykla, lärt känna min första bästa vän, fått uppleva både en lillebror och en lillasyster, haft vattenkrig, sprungit över till mormor och morfar i tid och otid, sprungit ut från körskolebilen och skrikit av lycka att jag äntligen tagit körkort, kommit hem småberusad lagom till studenfikat och även gjort lite repor på volvon när jag backat ut lite för fort.. Har jag det? Det känns inte ens som jag någonsin bott där. Ändå har jag gjort det, i ungefär 14 år. 

 

Det känns inte alls som samma hus. I pappas hus står konstiga lampor och främmande människor rör sig i hans hus, mitt hus, vårat hus. I trädgården står inte alls de där gamla utemöblerna och på uppfarten står en annan bil parkerad. Varför står inte pappas där? 

 

Tomheten som infinner sig som en klump i mitt bröst är så stor att jag inte kan andas. Det smärtar så mycket när jag tänker tillbaka på min fina barndom och alla fina minnen, varför skulle allt det fina få ett sånt hemskt slut? Varför sålde han inte bara motorcykeln och byggde altan istället, varför körde han så fort, varför körde han motorcykel överhuvudtaget och varför i hela friden skulle det där rådjuret hoppa ut just framför våran pappa? Det är så orättvist och så hemskt, varför är Emilias bästa morfar inte hos oss?

 

Jag vill kunna lyssna på Kent utan att mina ögon ska tåras, jag vill kunna skriva sånt här utan att få bita ihop för att jag blir så ledsen. Jag vill kunna prata om dig utan att det ska göra ont, jag vill lära mig att minnas dig med glädje. Men det går inte för jag hann ju aldrig bli klar! Jag vill inte minnas dig som ung, jag ville se dig bli gammal och ge Emilia den bästa morfarn man kan ha. Du skulle ju gå ut och gå med henne i vagnen dagarna efter midsommar, men de dagarna fylldes istället av chock, tårar och sömnlösa nätter. Jag har aldrig någonsin varit så rädd för att Emilia eller Daniel skulle tas ifrån mig och jag tittade så att de andades flera gånger om natten. 

 

Vi fick börja planera din begravning, jag och mina syskon som då var 16 och 12 år gamla. Jag tycker att jag är ung som är 23 och utan pappa men de då, de hann inte ens få ta studenten eller körkort, det är nog nästan det som smärtar mig mest, deras sorg. Deras liv har knappt börjat! Åh jag vet inte vad jag ska skriva, det går inte att sätta ord på de här hemska känslorna.

 

Att förlora någon såhär nära är det verkligen ingen som förstår. Det går inte att förstå. Man kan försöka förstå men själva sorgen, som med tiden blir till en enorm, oändlig saknad, den går inte att sätta sig in i. Ett helt liv återstår utan pappa och alla mina stora saker i livet kommer han aldrig att vara med på.

 

Jag saknar dig så mycket pappa. Jag är så glad att jag fortfarande hör din röst och jag kan höra ditt skratt och känna dina kramar. Jag hoppas att vi en dag ses igen..