Såhär stor är alltså Emilia. Så stor att hon kan stå upp och gunga! Känns helt fantastiskt som förälder! Och man blir än en gång påmind om hur orolig man är för allt. Möttes av henne ståendes på en gunga på dagis och hennes fröken säger "titta vad Emilia lärt sig här i veckan, hon kan få upp farten själv och kan stanna och gå av utan att ramla" alltså älskling. Och så gjorde hon samma sak i lekparken, jag var lite nojig men måste visa för Emilia att mamma tror på henne också, och det går inte med ord att förklara hur stor hon kände sig och känslan i mitt hjärta. Alltså en liten grej som man inte förstår när man inte är förälder men för mig är det såna här saker som är den största framgången i livet, åh älskade lilla vän.