Så var den här iår igen, den väntade dagen, din födelsedag. Idag skulle du blivit 50 år. Det sägs att det ska gå två födelsedagar, två högtider och speciella tillfällen innan det börjar kännas okej igen och denna dag är den tredje födelsedagen utan dig, och inte tycker jag att det känns bra igen. Aldrig. Jag kommer aldrig få kunna köpa en födelsedagspresent till dig, aldrig få rama in något Emilia gjort på dagis eller ge bort en fin bild på henne att ha på ditt skrivbord på jobbet. Aldrig få höra om din åldersnoja och aldrig mera vara en del i ditt liv..

 

Jag var ute och gick häromdagen, i mina gamla barndomskvarter där inget någonsin kommer bli sig likt igen. Gick förbi ditt hus, mitt hus, vårat hus. Så mycket minnen och så otroligt smärtsamt att inte ha rätten att bara få slå sig ner i trädgårdsmöblerna och vänta på att du kommer hem från jobbet. Jag ser dig framför mig varje dag. I allt jag gör. 

 

När jag tvivlar som mest på mig själv och när jag saknar dig som mest, hittar jag styrkan genom att se på mig själv genom dina ögon.. Bara av att veta att du skulle varit stolt över mig får mig att aldrig någonsin tappa mig själv och mitt fokus i livet. För jag vet, jag vet, vad skört livet är och vad som är värt att lägga ner kärlek på och vad som inte är det. 

 

En sak lovar jag er. Ordet saknad har aldrig haft så stor mening och betydelse i mitt liv förut. Jag saknar honom varenda dag. Tänker på honom när jag och Emilia äter frukost, ser han hur stor Emilia blivit? Jag saknar dig, pappa, Emilias morfar.. Skulle kunna skriva mycket, mycket mer men jag orkar inte ha ont mer idag och mina tårar tar aldrig, aldrig slut.

 Alltid i mina tankar, pappa, alltid i mitt hjärta.