I Emilias rum, där hänger den. Tavlan. Med bilden på pappa, hållandes i sitt första barnbarn. Det är så mycket kärlek och lycka i bilden. Jag minns att han var alldeles rörd, jag satt på hallgolvet och packade ihop skötväskan och pappa kom nerför trappan med Emilia i sin stora, trygga famn, alldeles försiktigt, han sa ingenting speciellt han bara stod där med henne. Jag var alldeles varm i hjärtat av kärlek och jag kände att åh, vilken härlig tid vi alla har framför oss och vilken fantastisk morfar han blir för henne. Han som älskar barn och skrattar gott åt deras tokigheter. Klappade mig ofta på magen som gravid och var glad över att få bli morfar. Det gör något fruktansvärt ont att ens skriva denna text och det smärtar så i mitt hjärta och jag vill gärna skrika rätt ut, bara att få fysiskt visa hur mycket han fattas mig! Det är helt overkligt. Jag hör hans röst i mitt huvud nästan varje dag och hans skratt och jag ser honom framför mig. Åh. nu kommer mina tårar. Suck, pust, vill ta av mig denna sorg ibland och få andas lite men den är alltid, alltid där. Nu har jag nyss firat min tredje födelsedag utan dig pappa och jag saknar dig så. Saknar att få känna din hand stryka över min kind, värmen av dina kramar, höra dig uttrycka din kärlek till mig. Åh, min älskade pappa. Himlen har verkligen världens finaste ängel där uppe och jag hoppas innerligt att vi en dag ses igen! För jag var inte klar.....