De här små stegen som småbarnslivet bjuder på är helt fantastiska att vara med om. Igår tog vi bort bygeln i matstolen och hör och häpna - hon sitter kvar, häver sig inte framåt och väntar kvar innan vi hjälper henne att gå ner. Så duktig! Lilla loppan som nu för tiden har någon form utav trotsperiod där dagarna består av små kamper. Ena dagen om tandborstning, andra om påklädning och den tredje om att man faktiskt inte får gå inomhus med skor. Men man väljer sina kamper och ibland får hon lite som hon vill men långt ifrån alltid. Vissa dagar kliver jag över henne när hon ligger på mage på golvet och skriker över något hon inte får och vissa dagar bär jag henne raklång genom Maxi för att hon inte får hålla i scanningsdosan. Hon kan vara hur jobbig som helst men en sak är säker - hon är det bästa som finns och jag älskar henne mest av allt i hela världen. Tack för att jag får vara din mamma Emilia.