Suck, ångest! Ångesten står mig verkligen upp i halsen. Denna kurs är den värsta jag upplevt och många av er vet ju vad som hänt och jag hoppas att det bara kan bli till det bättre nu.. men jag har en klump i magen av att gå till universitetet efter allt! Kort sagt så har jag blivit väldigt illa bemött av en lärare på universitetet och jag har gått vidare med detta men det känns ändå inte riktigt bra. Jag är jättenervös inför seminariet imorgon och är livrädd för att jag ska få en hemsk fråga eller att läraren går på mig igen. Jag känner mig så liten! Fy!

 

Sitter här med denna hemska uppgift där man ska revidera sin text en miljon gånger i olika infall och ladda upp nya versioner hela tiden och allt är bara så förbannat rörigt! Jag har svårt med engelska och denna kurs har helt ärligt inte gett mig ett skit, på ren svenska. Usch vad jag är besviken! Suck! Jag har massor att göra idag med denna uppgift.... jag orkar inte, jag måste, jag vill inte, jag måste.. så går tankarna. Nä jag vill bara försvinna ett tag.

 

Dock har jag försökt vända allt detta till något positivt, jag stod ju upp för mig själv och sa ifrån på min engelska och jag har pratat med kursadmin men ändå så är jag otroligt irriterad över att det har tagit mig så hårt! Fy vad jag inte mår bra just nu. Det måste man väl ändå få skriva i sin blogg? Jag gör ju verkligen inte det. Det är detta med skolan och sen den här förbannade jävla julen, jag orkar inte med den iår heller. Jag kan inte lyssna på julsånger för jag tänker bara på att min pappa tydligen ska spendera resten av mitt liv i himlen? Varför?? Jag vill inte ha det så! Och jag måste ha det så, i hela mitt liv. Hela.mitt.liv. Jag är 23 år och ska leva bra länge till och under den tiden ska jag alltså stå ut med att inte ens kunna ringa till min pappa och fråga hur läget är. Inte ens ringa och säga att Emilia har lärt sig rita hjärtan. Att jag ska bli lärare. Alltså nej, det är jättetungt. Jag vill bara gå i ide och sova bort denna hemska sorg.

 

Men det kan jag inte för jag är jag och jag ger mig ju aldrig. Jag bryter ihop och går vidare. Men fan vad jobbigt det är innan man gått vidare. Den där tiden där man bara känner hur allt drar en neråt. När ingenting funkar. Så kände jag med denna lärare. Jag åker till universitetet och kämpar ihjäl mig för att fixa föreläsningarna och förstå allt som sägs. Så kommer hon och säger att jag inte är engagerad för att jag inte sjunger med i jullåtarna på seminaret? Det är det fler som inte gör och huvudpoämgen är väl ändå att man följer med i texten, gör grammatikövningen som är efteråt, svarar på hennes frågor och har läst all litteratur till seminariet? Jag säger då det, hon vet ju inte ens vem jag är eller hur jag är som person. Det gör jätteont i mig att uppfattas som slarvig och lat, det är väl för sjutton allt jag inte är. 

 

Jag kan inte sitta och sjunga med i julsånger som min pappa spelat för oss. Som min barndom påminner om. Det gör för jävla ont och den som inte fattar det tänker jag inte rätta mig efter. Aldrig i livet. Jag sitter på seminariet och biter mig i tungan för att inte börja gråta där, så jobbigt tycker jag att det är med denna förbannade jävla jul. Det går inte, inte än. Detta är nog den sista julen jag har tillåtelse att känna såhär för nästa år är Emilia 3,5 och kommer prata om julen och jultomten redan i september.. men det är då. Än så länge ligger allt mitt fokus på min pappa när det gäller jul. Nästan så jag inte ens vill gå utanför dörren.

 

Ska jag behöva förklara detta för en lärare på universitetet? Nej det tycker inte jag. Hon hade haft rätt om jag suttit och suckat och inte gjort grammatikövningen som ändå är poängen med seminariet eller att jag inte läst någonting eller pratat om saker som inte rör utbildningen. Nej jag orkar inte mer. Det här har fått mig att tänka tankar som "Haha men vem är jag ens som tror att jag fixar denna engelska, denna utbildning, detta liv, utan min pappa, det går ju inte. Att jag ens trodde det är ju helt sjukt" Fattar ni då hur långt allt gått. Jag tänker aldrig såna tankar om mig själv om jag inte mår väldigt dåligt. I min vardag tänker jag "Fan vad jag är grym! Inget står ivägen för mig!" 

 

Nä ska avrunda nu och fortsätta med engelskauppgiften som jag ändå kommer få underkänt på för att denna lärare bestämt sig för att hata mig. Men är fallet så, lämnar jag min uppgift till en annan som får titta på det. 

Men, jag ska återhämta mig och försöka få lite julanda inför julafton om 6 dagar. Jag lovar. Jag förtjänar att vara lycklig även utan min bästa vän och pappa. Jag har så mycket kvar här i livet som jag älskar och mina nära uppskattar jag något enormt mycket. Så det är klart jag fixar allt det här, även om det är tufft nu. För ni vet ju vad jag brukar säga. Mig trampar man inte på!