Vi har varit tillsammans i tre år, min kärlek och jag. Tre långa år. Det började som en liten flirt på jobbet som sedan blev till en dejt och kort därefter var vi ett par, några månader senare bodde vi ihop som sambos och i september, drygt nio månader efter att vi blivit tillsammans, blev jag gravid. Vi förlovade oss, Daniel fick nytt jobb, jag fick nytt jobb och vi flyttade till en större lägenhet.

Allt det här känns som om det är gjort för så himla längesen men det är inte det, förklaringen till att det känns som vi varit tillsammans längre är att vi varit med om så mycket under vår tid tillsammans. Efter att Emilia fötts blev vi bara ännu kärare och att bli mamma och pappa är det absolut finaste och största vi varit med om.

Det som hände tre veckor efter förlossningen är däremot det absolut värsta vi upplevt.. Min pappa omkom i en motorcykelolycka och där satt vi, två nyblivna föräldrar och funderade på var den njutbara bebistiden tog vägen. Vi har varvat sorg och glädje, hopp och förrtvivlan, skratt och gråt tillsammans och det är utan tvekan Daniel jag vill leva med i resten av mitt liv. Han är den personen som sett mig uppleva förlossningssmärta, han har sett mig vara så fruktansvärt ledsen över min pappa och han har sett mig bli så otroligt lycklig över all den glädje Emilia ger.
Åh vad jag älskar dig, oss, Daniel!