Min pappa. Vad jag saknar honom i mitt liv och i min vardag.
Han är så fin! Jag saknar honom så innerligt mycket att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen ibland. Undrar om han ser mig och vad jag gör. Får lite ångest över att få frågor om honom för jag vet inte om jag kan hantera det ibland. Det är så hårt och tufft..
Det närmar sig treårsdagen. Den är visserligen inte förrän i juni den 25:e, men ändå. Några månader och sen är den här. Alla, eller nja kanske inte just alla men de flesta, säger att de är så lyckliga när sommaren börjar och allt därtill, våren och det fina vädret. Det är jag med, men inte riktigt fullt ut. Jag tänker varje år tillbaka på hur jag den våren var höggravid och full av förväntningar på livet som mamma och på hur sommaren skulle bli. Vi skulle bli tre, jag skulle bli mamma, pappa skulle få bli morfar.. Jag hann vara lycklig mamma med ett komplett liv i tre ynka veckor innan den där hemska kvällen kom som jag skulle göra vad som helst för att få ur mitt minne. Emilia var tre veckor och jag veeet att jag skrivit det här förut men jag känner mig så full av sorg idag att jag måste få ut det.
Där satt vi, jag, Daniel och lilla Emilia och såg på film, eller Emilia var lite orolig och skrek mer eller mindre hela tiden och vi fick pausa filmen ganska många gånger så till slut gav jag upp och ammade henne i sängen så att hon skulle somna. Hon somnade i min famn till slut och där satt jag med henne i famnen och tänkte (ironiskt nog) på hur fantastiskt mitt liv var. Där satt jag med mitt underverk i famnen och tänkte på hur fint allt är och att mitt liv aldrig känts så komplett. Tänkte på alla personer i Emilias närhet och hur fantastiskt älskad hon är. Så fick jag ett sms av mamma att hon var nere vid porten. Klockan var kväll, jag minns inte exakt men runt 21 och som nybliven förälder tyckte jag det var på tok för sent för besök så jag muttrade lite och tänkte att hon kunde väl lämna kylväskan som vi glömt från gårdagens midsommarutflykt någon annan dag. Jag svarade att Daniel kommer ner och öppnar.
Tänk. Tänk! Tänk att jag då inte ALLS hade någon ANING om vad som väntade mig! Undrar om pappa såg mig då, om han redan då som ängel kunde se mig sittandes där. Om han kunde se mig, om han såg mig, jag kan inte ens tänka mig hur ledsen han var. Vilka känslor han måste ha som vet vad som väntar oss. Vad han måste känna för oss..
Daniel kommer upp med mamma i släptåg och jag hinner inte hälsa innan jag ser mammas ansiktsuttryck. Hon ser, konstig ut. Som att något har hänt. Och jag ville både veta direkt och inte alls veta för min första tanke det var att min lillebror kört av vägen för han körde mycket moped då, 16 år, och mycket till och från landet på hemska vägar så jag tänkte direkt att nej, nej nej.. Jag hade liksom inte en enda tanke om pappa.
Mamma sätter sig på sängkanten och lägger handen på mitt lår, Daniel tar Emilia ifrån mig. Han visste redan. Vid porten. Den chocken måste vairt hemsk.. Att veta att sin älskade ska få ett sådant här hemskt besked. Mamma lägger iallafall handen på mitt lår och säger:
"Louise, Hans har kört ihjäl sig på motorcykeln. Pappa har kört ihjäl sig på motorcykeln"
Den paniken! Den känslan! Ögonen bara fylldes med tårar och jag fick en sån chock, jag förde händerna mot ansiktet och fokuserade mest på att andas och sa något i stil med "Mamma du måste hjälpa mig igenom det här, hans fina blåa ögon mamma, han är ju så fin pappa, nej det är inte sant det är inte sant säg att det inte är sant!" Mamma säger då med tårar: "Louise det är sant. Det står två poliser i hallen och..." "Nej mamma det gör det inte. Sluta nu, pappa finns visst" Åh herregud. Herregud. Det känns som igår, det känns som en evighet sen, det känns inte som man kommit någon vart samtidigt som jag vet att jag verkligen kommit en bit påväg i sorgen, saknaden.
Jag reste mig upp iallafall och mycket riktigt stod det två poliser i hallen och även mammas arbetskamrat som kramade mig länge, länge och jag minns inte vad hon sa men bara kramen har hjälpt mig jättemycket.
Vi skulle genast åka upp till akuten och få se honom.
Se honom? Åh herregud, jag kunde ju inte ens lyssna på hur det gått till. Bara av att höra att han ens varit medvetslös fick mig att börja vifta med händerna för att jag inte kunde höra det. Såhär ska det ju absolut inte vara! Här var jag, 20 år och mamma till en fantastisk 3 veckors och så förlorar jag min pappa från ingenstans, 48 år ung.
Jag minns inte så mycket från den sommaren. Jag minns att jag kämpade varje dag med både chocken, sorgen och mammalivet men jag har haft en väldigt lätt bebistid för jag minns inte något jobbigt med Emilia, "bara" denna sorg, och att ens gå på sin pappas begravning som första begravning är fruktansvärt. Att jag ens har planerat en begravning tillsammans med min 16åriga lillebror och 12åriga lillasyster är.. ofattbart.
Jag har så mycket att säga! Jag vill bara höra din röst igen. Höra dina skämt, skratta med dig, lyssna på musik, åka bil, prata inredning, prata om allt, bara få vara din dotter. Det är tydligen för mycket begärt.. Och ja, det gör faktiskt lite ont att se andra som har sina pappor för det här är så nära i tiden, men jag kan samtidigt glädjas åt den tid jag fick med honom.
Det här låter hur klyschigt som helst, men på riktigt:
TA HAND OM VARANDRA!
