På bilden här är Emilia ett par dagar gammal. Tre veckor senare förlorade jag världens finaste pappa i en hemsk motorcykelolycka, 25/6 2011 som då var midsommardagen. Det är helt absurt det jag varit med om och det är nästan så jag inte tror det själv. Nybliven mamma i en lycklig bebisbubbla och i det en hemskt, hemskt dödsfall. Det är så orättvist att det ska få gå till så!

Det är iår tre år sedan det hände och jag saknar ord för mycket jag saknar honom. Det är svårast när jag tänker på att jag själv är förälder. Allt Emilia gör och säger och hon pratar så mycket nu och pappa älskar verkligen barn. Han hade skrattat gott åt hennes ord och pussat hennes små kinder och hon hade sprungit omkring i hans trädgård, precis som det skulle ha varit. Det är med stor tomhet jag tänker på att det var tre år sedan jag pratade med honom senast och jag får inte stopp på mina tårar när jag blir ledsen. Ibland känns det som att jag inte kan leva utan honom och jag har tvekat på mig själv som mamma men bara av att se Emilia och höra henne säga godmorgon mamma sovit gott? Så vet jag att jag lyckats.  

Jag hoppas att jag kan vända  midsommarhelgen till en fin högtid i sinom tid, nu känns det som att jag inte har något att fira och jag har så svårt för att vara mig själv. Jag tänker så mycket och vill bara en sak. Ha honom tillbaka. 

Åh fy, vad jag saknar dig! Det gör så ont! Jag vill också ha min pappa i livet! 

Älskade pappa, du finns i mitt hjärta..