Det finaste jag har.. Igår var jag så ledsen och liten, jag tänkte på min pappa och kände återigen denna tanke som kommer när man blir ledsen. "Hur ska jag klara det här...." Så kommer Daniel till mig och jag gråter ännu mer, han lägger armen om mig och säger "Den meningen har jag hört många gånger Louise, men ändå sitter du här, dag efter dag, och har klarat av ännu en tid sen du var ledsen senast.. du fixar det här, det vet du ju."Jag behövde inte höra mer än så! Kärlek, tänk vad vi gått igenom tillsammans som ingen ska behöva gå igenom men jag är på ett sätt "glad" över att jag inte står ensam. Hade jag inte haft min familj hade det varit så mycket tuffare. Emilia vet nu vem morfar är... Hon pekar på bilden och säger "morfar!" så säger jag ja.. det är din morfar.. så säger hon "morfar inte här, morfar sover" Då får jag alltid tårar i ögonen och Emilia säger "mamma ledsen?" då säger jag alltid "Ja Emilia, mamma blir ledsen för att morfar sover.. men du vet att jag är så innerligt glad för att du finns" Den långa meningen förstår hon inte såklart utan hon stryker mig bara på kinden då. Och det är också allt jag behöver. Att vakna och bo med dessa två betyder allt för mig!