Två år har gått sedan den där hemska kvällen. Eller ja, från början var den inte alls hemsk. Daniel och jag satt där med vårat 3 veckor gamla lilla mirakel, som just för tillfället ammades och jag ville få henne att sova. Till slut så somnade hon i min famn, Daniel fick kort därefter ett sms om att mamma var nere vid porten, så Daniel gick och öppnade. Jag funderade på varför hon var hos oss så sent, eller ja, sent och sent, klockan var runt nio - tio på kvällen.. Jaja tänkte jag, hon får väl komma upp då. Jag satt kvar med Emilia i min famn när Daniel och mamma kom in i sovrummet, de såg jättekonstiga och bleka ut i ansiktet båda två. Jag har fått berättat för mig i efterhand att Daniel hela tiden tänkte "Åh herregud, berätta inte för Louise......berätta inte för Louise..."

Daniel tog Emilia från min famn och mamma satte sig på sängkanten och la handen på mitt lår.. detta ögonblick glömmer jag aldrig, samtidigt som det jag sagt, det minns jag inte men det minns däremot Daniel och mamma väldigt tydligt.
Mamma lutar sig fram med handen på mitt lår och med tårar i ögonen säger hon: "Louise, pappa har kört ihjäl sig på motorcykeln"
De orden, åh himmel, jag kan än idag inte beskriva.. Jag förde händerna till ansiktet och tårarna bara rann, kippandes efter luft och sa flera gånger "Nej det är inte sant, det är inte sant, min pappa, hans fina blåa ögon, mamma, säg att det inte sant, hur ska jag ta mig igenom det här?"
Det var så fruktansvärt. Det var så hemskt. Att där, i vår lilla bebisbubbla som nyblivna föräldrar befinner sig i, behöva packa oss iväg i en polisbil och åka upp till akuten för att se min pappa, ligga där, alldeles kall och blek.. Nej herregud jag kan än idag knappt förstå hur sjutton jag klarade av det? 

 

Under dessa två år har jag även uppfostrat (tillsammans med hennes underbara och bästa pappa) en liten dotter som idag är två år. Det kan låta som skryt, det kan låta som att "titta på mig vad stark och bra jag är" och då får det väl tolkas så, men för mig, är det något helt annat. Jag är så fantastiskt stolt över mig själv att jag klarat av denna mammaroll, bara av att titta på min dotter så vet jag att jag klarat av det mer än bra. Emilia är en fantastisk liten tjej, som vi förövrigt fick så mycket beröm för på dagis igår att mitt hjärta svämmade över av kärlek. 

 

Ja, det finns så mycket att säga om de här två åren. Somliga säger att det är de två första åren efter en sån här hemsk förlust som är de värsta. Jag vet inte vad som är rätt och kan väl heller inte uttrycka mig riktigt än eftersom det bara gått två år men jag tycker inte att det känns som att de två första åren är de värsta. Jag minns knappt det första halvåret och att jag ens varit på min egen pappas begravning som tjugoåring och nybliven mamma är något jag såklart minns, men dagarna, de flyter liksom samman.. Så jag vet inte. Det känns som att det år jag ser tillbaka på är ett tufft sådant. Ett år då jag verkligen har insett att det är såhär nu och att sorgen står inte längre i centrum för mitt liv utan är en del av det. Jag kan inte säga att jag lärt mig att leva med sorgen för det har jag inte, men jag kan prata om det på ett annat sätt än förr. Mina ögon tåras ofta när jag hör något, ser något eller pratar om något som påminner men jag kan också prata av glädje.. Men det är så konstigt det där, för ibland när jag pratar om något som är roligt med pappa och som jag känner kärlek och glädje över, smärtar det samtidigt i pappahjärtat i mig.. men konstigt vore det annars. En sådan fin pappa som jag och mina syskon hade turen att få, det är en sån saknad som finns kvar hela livet, hela jävla livet, på ren svenska. 

 

Nu börjar mina tårar komma, tappert av mig ändå att lyckas skriva såpass länge.. jag skulle kunna skriva jag saknar dig, jag älskar dig, jag vill ha dig tillbaka typ tusen gånger och ingen skulle ändå förstå hur mycket jag saknar honom och hur fruktansvärt ont det gör. Suck, du fattas mig pappa! All kärlek, all min kärlek till dig.