Som ni vet har jag haft så mycket i sommar, gått isär med mitt livs kärlek, varit singel ett tag med tusen frågor, årsdag av min pappas olycka och så blivit tillsammans med mitt livs kärlek igen.. Så jag har inte riktigt hunnit tänka så mycket på pappa. Tro mig, sorg kan man inte fly ifrån. Den hittar alltid tillbaka. Så är det nu, lagom till hösten kommer och pappas födelsedag närmar sig. Då får jag försöka tänka positivt, på att Emilia kommer lära sig gå, prata och bli mer självständig, jag ska börja skolan och jag har ett bra extrajobb. Jag lever med min man i livet i en fin lägenhet och vi har gemensamma och fina planer inför framtiden. Och just ja, Emilia har världens bästa dagis. Men, innerst inne i hjärtat, gör det så fruktansvärt ont ibland. Typ nu när det finns så mycket jag vill berätta. Åh vad jag saaaaknar dig pappa.
Varje dag.